Ziyad är 17 år och bor i Qalandiya camp mellan Jerusalem och Ramallah tillsammans med sin mamma, lillasyster Najwa, lillebror Salem och farmor. När hans pappa blir satt i administrativt förvar(1) av Israel tvingas Ziyad ta över försörjningsansvaret för familjen. Deras granne Abou Hamdan erbjuder honom att sälja te och våtservetter vid checkpointen i in- och utfarten till lägret. Ziyad tvingas att hoppa av skolan, som han tycker så mycket om. Dagarna vid checkpointen är långa och bilköerna av frustrerade och av värmen lättirriterade palestinier som arbetar på ena sidan muren och bor på andra ringlar sig långa.
Ziyads farfar Ismail har gått bort men farmor pratar mycket och gärna om honom. Hon har en liten trälåda som Ismail gav henne när han kom för att be om hennes hand. Hon vill ogärna öppna lådan för att inte doften av mysk och anbar ska försvinna ur den. Hon har lovat Ziyad att han ska få ärva lådan när hon går bort.
En dag blir lillebror Salem allvarligt sjuk. För att kunna åka till sjukhuset i Jerusalem måste man som palestinier beviljas tillstånd från israeliska myndigheter och att erhålla tillståndet är en lång och komplicerad process, trots att det bara är en mils resa. Till slut beviljas de tillstånd att resa och Salem åker tillsammans med sin mamma till Jerusalem. Läkaren konstaterar att Salems tillstånd är allvarligt och att han behöver ytterligare undersökningar och eventuellt operation, vilket kommer att bli mycket kostsamt för familjen. Mamman blir förkrossad, hennes make är på godtyckliga grunder tillfångatagen av Israel och har inte givits någon rättegång, hennes äldsta son har tvingats hoppa av skolan för att börja jobba vid endast 17 års ålder och nu är hennes yngste son allvarligt sjuk. När de kommer hem igen föreslår farmodern att de ska sälja hennes guld för att ha råd med Salems vårdkostnader men mamman, trött på farmoderns virriga prat om guldet, påminner om att de inte har något guld att sälja.
Ziyad har en känsla av att hans farmor inte är virrig och försöker få henne att berätta mer om guldet. Hon berättar att hon och farfar Ismail bott i byn Lifta och att Ismail, när israelerna genomförde en massaker i grannbyn Deir Yassin 1948, föreslagit för byborna att låta honom samla ihop deras guld. Ismail gömde sedan guldet för att israelerna inte skulle plundra det när de intog Lifta och fördrev lokalbefolkningen. Eftersom Lifta därefter blev ockuperat har palestinierna som tidigare bodde där aldrig kunnat återvända och farfar Ismail har inte kunnat återlämna guldet. Ziyad får inte veta var farfar Ismail gömt guldet och farmodern säger att det är så väl gömt att inte ens ”den blå djinnen” kan hitta det.
En tid senare går farmodern bort och Ziyad ärver trälådan. I lådan ligger nyckeln till deras hus i Lifta. Ziyad hittar även ett kuvert adresserat till ”den blå djinnen”. I kuvertet finns ett meddelande bestående av en gåta och Najwa och Ziyad förstår att om de knäcker gåtan kommer de att hitta guldet. De bestämmer sig för att leta efter guldet men Ziyad vet inte hur han ska komma till Lifta när byn ligger på ockuperad mark och han inte innehar rätt papper för att komma dit, att hans familj ursprungligen är därifrån hjälper inte.
Med hjälp av barndomsvännen Farouq tar sig Ziyad över gränsen och in på ockuperad mark. Farouq arbetar som målare och åker olovligen över gränsen för att arbeta. Ziyad bestämmer sig för att åka med Farouq för att sedan ta sig vidare till Lifta och leta efter guldet, trots de stora risker det innebär att åka utan rätt tillstånd. Han kan inte berätta om sin resa för mamma, hon skulle bli för orolig. Han berättar för lillasyster Najwa, som också blir orolig men stöttar och hjälper honom. Hon har via Facebook kommit i kontakt med jämnåriga Majd som också kommer från Lifta. De inser snabbt att deras farföräldrar en gång i tiden varit grannar i Lifta och Majd erbjuder sig att hjälpa Ziyad när han kommer dit. Ziyad och Farouq reser tillsammans med tre andra män och korsar gränsen mitt i natten för att minska risken att bli upptäckta av israelisk militär som hårdbevakar gränsen. En man i sällskapet blir upptäckt och bortförd, resan avbryts och de bestämmer sig för att försöka igen en annan dag.
Väl över gränsen tar Ziyad, som täckmantel, arbete som målare tillsammans med Farouq i några dagar. De arbetar hos en israelisk man vid namn Shlomo som ger dem husrum i en källare. Shlomo bor granne med en äldre kvinna som genomskådar att Ziyad och Farouq är palestinier som arbetar svart och hotar med att ringa polisen och anmäla dem. Av rädsla ber Shlomo dem att lämna platsen och Farouq återvänder hem men Ziyad blir upphämtad av Najwas nyfunna vän Majd och hennes svåger Yousef. Han får tillbringa några dagar hemma hos dem i östra Jerusalem och trivs i deras sällskap. Han får förtroende för Majd och Yousef och berättar för dem om guldet. De lovar att hjälpa honom att lösa gåtan och försöka hitta guldet. De tar med honom till Lifta och visar honom runt. Han får se moskén, vattenkällan, pojk- och flickskolan (Palestinas första) och sin farfar Ismails hus. Han drabbas av en överväldigande känsla av att han tillhör platsen, trots att det är första gången han är där.
Majd lyckas knäcka gåtan så när som på en liten detalj. Hon vänder sig till al-Haj Abou Ali, han bor i Lifta, är nästan 90 år gammal men har ett mycket klart minne. Han hjälper henne och nu vet de var guldet är gömt – inne i en grotta utformad som en falk. Nu ska Ziyad, Majd och Yousef ta sig till grottan och klättra in i falkens öga. För att inte dra uppmärksamhet till sig klär de sig i samma kläder som byns numera judiska befolkning bär och beger sig till grottan nattetid.
De klättrar upp på det berg som grottan är belägen på, Yousef vinschar ner Ziyad till grottans öppning och Ziyad klättrar in och finner sin farfars guld. Han finner även ett brev som farfadern skrivit strax innan de fördrevs ur byn 1948. I detta ber han den som hittar guldet att återlämna det till dess rättmätige ägare och radar upp namnen på de kvinnor som i förtroende gett honom guldet. Ägarna till guldet är numera avlidna och deras barnbarn är utspridda över världen; några är i Libanon, andra i Jordanien, Sverige och Brasilien. Ziyad lovar sin farfar att han ska göra allt han kan för att återlämna guldet.
Gåtan är knäckt och guldet är återfunnet. När Ziyad kommer hem visar han guldet för sin mamma som först blir arg för att han utsatt sig för en så stor risk men hon blir sedan lättad och glad. Nu kommer de att kunna betala för Salems vård och att återfå något som rättmätigt är deras men som funnits på ockuperad mark i så många år ger en liten känsla av upprättelse.
Detta är verkligen en fängslande bok. Den är lika hjärtevärmande som -krossande. Vi får följa Ziyad, dels i hans påfrestande vardag under israelisk ockupation, dels på hans spännande äventyr för att hitta sin farfar Ismails guld. Som läsare bjuds vi att ta del av palestinsk kultur och historia, både före 1948 och idag. Taghreed al-Najjar, själv palestinier bosatt i Jordanien, beskriver på ett ingående sätt hur palestiniernas liv ser ut under ockupation men också hur man hela tiden hittar nya sätt att leva och överleva. Genom små detaljer får vi förståelse för hur komplicerat livet under ockupation är. Som exempel beskrivs hur Ziyads mamma och lillasyster Najwa ansöker om att få besöka pappan i Ofer-fängelset där han sitter i administrativt förvar. De tvingas lämna in flera ansökningar innan de till slut får ett beviljande. I fängelsets besökssal måste de skrika till varandra för att höras. Alla fångar träffar sina närstående på samma plats och vid samma tidpunkt och det är stökigt och trångt. De tillåts inte röra vid varandra utan kan bara träffas på avstånd. Inga pojkar över 13 år får tillstånd att besöka närstående i fängelset så Ziyad får inte träffa sin pappa under hela tiden han är fängslad.
Vid ett annat tillfälle mottar familjen ett brev från den fängslade pappan. Han berättar att han och en grupp fångar ska börja hungerstrejka i protest mot att de fängslats. Mamman blir först förkrossad men hittar sedan styrka i en förening hon blir erbjuden att delta i. Den är bildad av makor till fängslade palestinska män och för första (och enda) gången i boken har hon ett sammanhang där hon kan släppa ut sin sorg och frustration. Hon kan visa sig svag och finna förståelse.
När Ziyad smugglas in på Västbanken igen efter besöket i Lifta och östra Jerusalem får han tillsammans med tre andra män skjuts i en bil. Alla är tysta för att inte avslöja sina identiteter eller andra hemligheter för varandra som kan avslöjas under tortyr om de skulle bli gripna.
Vi får även naturbeskrivningar av historiska och nutida Palestina. Det beskrivs bland annat hur det vuxit och odlats oliver, apelsiner och kaktusar i de olika palestinska byarna. När Ziyad tillbringar några dagar hemma hos Farouq inför deras resa till Jerusalem visas han runt i byn Abou Deis där Farouq bor. Ziyad noterar att det är mycket lugnare och mindre folk där än där han bor men precis som hemma pryds fasaderna av bilder på avlidna palestinier och slagord mot ockupationen och för det palestinska motståndet.
Rent språkligt är boken skriven på modern standardarabiska men dialogerna är skrivna på palestinsk dialekt. Den som är ovan vid denna dialekt har stor nytta av ordlistan över palestinska ord i slutet av boken. Vid de tillfällen israelisk militär eller myndighetspersonal deltar i dialog är deras arabiska bruten på hebreiska, precis som den är i verkligheten.
1. En åtgärd under israelisk militär lag, där militären med hänvisning till hemlig underrättelseinformation, under obegränsad tid kan frihetsberöva personer utan åtal eller rättegång. Administrativt förvar används huvudsakligen mot palestinier på ockuperad mark. Tusentals palestinier har under åren satts i administrativt förvar, många under lång tid. Administrativt förvar infördes i Palestina under det brittiska Palestinamandatet.
Källa: https://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/ordlista/
Titel: Lughz ʿAyn al-ṣaqr
Författare: Taghrid al-Najjar (Tagreed Najjar)
Förlag: al-Salwa, 2017
ISBN 9789957040796
لغز عين الصقر
تغريد النجار
Text: Malin Färdig