Det här är en berättelse om en flicka, hennes farfar och en blå, gammal, sprucken dörr – som för det mesta, men inte alltid, står lutad mot väggen i vardagsrummet.
Men den här dörren är inte som andra dörrar. För en natt vaknar flickan av märkliga ljud från vardagsrummet. Nyfiken smyger hon dit, precis i tid för att se hur farfar, sittande på dörren, svävar ut genom fönstret som om den vore en flygande matta. Nästa morgon är han tillbaka, som om ingenting hänt. Och så fortsätter det, natt efter natt.
En kväll är flickan redo. Hon gömmer sig bakom soffan och väntar. Hon ser hur farfar försiktigt lägger dörren på golvet, sätter sig till rätta, och just när dörren börjar lyfta, rusar hon fram och hoppar upp bredvid honom. Farfar ler och säger bara:
– Håll i dig hårt! Nu flyger vi!
De svävar över flyktinglägret där de bor. Husen där nere ser ut som små leksakslådor. Farfar pekar ut städer och byar de flyger över, och snart ser de havet långt där nere, glittrande i månskenet. Båtarna liknar de pappersbåtar hon brukar vika med sin bror i badkaret.
Till slut landar de på en öde, stilla plats, en plats med stenhögar, kala träd och en tystnad som nästan går att ta på.
– Vad är det här för ett läskigt ställe? frågar flickan.
– Det här är vår by, svarar farfar.
Allt som farfar rör vid förvandlas: träden slår ut i blom, frukter växer fram – äpplen, vindruvor, granatäpplen – som han räcker till sitt barnbarn. En av de gamla stenhögarna förvandlas till ett vackert hus med rött tegel, gröna fönsterbrädor och en stor veranda.
– Här kommer du att bo en dag, säger farfar och pekar mot en trädgård fylld av rosor och blommor.
– Och där, säger han och pekar, där ska du hänga din hängmatta.
De leker tillsammans och farfar skuttar omkring som ett barn, skrattar med ett ljud som påminner om hundra små bjällror. De sätter sig vid en uttorkad bäck, och plötsligt börjar vattnet porla. Farfar doppar sina fötter i vattnet och visar henne att göra likadant. Tillsammans viker de pappersbåtar och låter dem segla iväg med strömmen.
Varje natt reser flickan med sin farfar genom natten på den blå dörren, hem till sin by. De klättrar i träd, springer på stränder, och ligger i gräset och ser på stjärnorna. Dörren har blivit en väg hem till byn, där tiden inte längre spelar någon roll.
Men så en dag är dörren borta. Den står inte längre i vardagsrummet. Pappa berättar att farfar har dött, att hans själ nu finns i himlen.
Flickan saknar sin farfar. Men hon gråter inte. För hon vet något som ingen annan vet:
Att hennes farfar sitter vid kanten av den lilla bäcken i byn, med fötterna i vattnet, och viker pappersbåtar som han stilla skickar iväg – hela vägen till världens ände.
Titel: al-Bāb al-azraq
Författare: Sonia Nimr (Sūniyā Nimr)
Illustratör: Raouf Karray (Ra’ūf Karāy)
Förlag: Tamer Institute, 2018
ISBN: 9789950260979
الباب الأزرق
سونيا نمر
رؤوف كراي
2018 ,مؤسسة تامر