الغول
تغريد النجار
حسان مناصرة
Författare: Tahgreed Najjar
Illustratör: Hassan Manasra
Förlag: Hjulet, 1922
ISBN: 9789185573776
Det var en gång, för länge sedan, i en vacker liten by vid bergets fot, en pojke som hette Hassan. Eftersom pojken var både smart, stark och modig på alla sätt, kallade byborna honom för “modiga Hassan”. Det var bara en sak som störde lugnet i byn, det bodde en hemsk ghoul i en grotta uppe på berget. Det berättades om ghoulen att han var stor och skrämmande, ylade som en varg och röt som ett lejon, hade lång päls, ett enda stort öga i pannan och långa spetsiga klor och vassa tänder. Det bästa han visste var dessutom att sätta tänderna i små barn!
Alla var så rädda att de ständigt tassade på tå och viskade, allt för att inte ghoulen skulle höra dem. Barnen fick inte skratta högt, bara le tyst mot varandra. Om de pratade för högt hyschade de vuxna genast åt dem.
Men Hassan var trött på att vara rädd och sa till sina föräldrar: Från och med idag tänker jag inte vara rädd. Jag kommer att leka, skratta och ropa högt, och jag tänker dessutom klättra upp på berget. I morgon bitti ger jag mig av på min vandring och försök inte hindra mig.
Nyheten spred sig snabbt. Något liknande hade byborna aldrig hört talas om. Somliga uppmuntrade Hassan och tyckte att han var modig medan andra tyckte synd om honom eftersom han säkert skulle bli uppäten!
Tidigt nästa morgon vinkade Hassan adjö och började gå på stigen upp mot berget. Under tiden som han gick upprepade han för sig själv: Jag är modiga Hassan, jag är stark och smart! Jag tänker aldrig mer vara rädd för ghoulen… aldrig, aldrig mer!
Till slut stod han uppe på bergets topp och såg sig försiktigt omkring. Vilken vacker utsikt det var och tänk så små husen i byn såg ut där uppifrån. Hassan hoppade av glädje och ropade så högt att alla skulle höra honom: Jag är modiga Hassan! Jag är inte rädd för ghoulen! Ingenting kan skrämma mig!
Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig, ljudet av tunga, stora steg och när han vände sig om stod han öga mot öga med ghoulen! Han såg precis ut som byborna hade beskrivit. Stor och skrämmande, med lång päls, ett stort öga i pannan, långa spetsiga klor och vassa tänder. Hassan blev stel av skräck och önskade att han aldrig hade lämnat byn!
Ghoulen kom närmre och närmre, med långsamma steg… men vände sig plötsligt om och sprang skrikande iväg. Aaaaaaawwwwwwwrrrrr! Hassan trodde knappt sina ögon. Den stora ghoulen som byborna var så rädda för hade blivit rädd för honom! Hassan gick sakta mot grottan i berget och ropade: Ghoul, ghoul, vart tog du vägen?
Ghoulen svarade med darrande röst: Gå härifrån, jag har inte gjort dig något!
Hassan svarade förvånat: Men, du är ju en ghoul och alla är rädda för dig!
Ghoulen svarade: Det är jättekonstigt! Ni människor är rädda för mig och jag är rädd för er! Men ni ser så skrämmande ut, med era två ögon och trubbiga tänder. Låter konstigt gör ni också och har ingen päls! Men det värsta av allt, det är att ni gillar att äta ghouler!
Hassan skrattade och sa: Vi äter inte ghouler, aldrig i livet! Det är ju ni som äter människor!
Ghoulen skakade förvånat på huvudet: Men… vi äter ju bara gräs och insekter.
Det gjorde Hassan väldigt glad att höra och tänkte att det var riktigt goda nyheter för byborna.
Ghoulen tittade länge på Hassan. Sedan sa han: Även om du ser väldigt konstig ut så är du i alla fall snäll! Hassan och monstret skrattade, sedan sprang de båda iväg för att leka tillsammans.
Sedan den dagen var ghoulen bästa vän med både Hassan och byborna. Ghoulen skyddade dem från faror, lekte med barnen och hjälpte till med arbetet på fälten.